Anna Bergström är dansare och danskonstnär. Hon skall under våren göra två projekt i en lägenhet som Atalante hyr i samma hus som scenen.
I hennes skapande ligger fokus och hjärta i det integrerade och kollaborativa arbetet där människor och konstformer möts. Just nu tar hon del av ett mentorsprogram på Kultur i Väst. I samband med det har hon skapat en lägenhetsföreställning som spelas för fyra personer i taget ovanför Atalante.

Vad ska du göra på Atalante?
Jag kommer att visa solot I mellanrum från ett residens som påbörjades i höstas. Början till verket kom ur att jag var med i ett mentorsprogram på Kultur i Väst. Jag hade redan ganska klara bilder av verket och tog det sedan vidare via mentorsprogrammet in i residenset. Det är ett solo som bygger mycket på bilder från personliga historier om hur jag relaterar till min egen kropp. Att hålla fast vid saker rent fysiskt och att hämmas av detta kan bli till en känsla av mellanrum, vägskäl och komma till ett tillstånd av acceptans. För mig är detta en konstant pågående process i livet. Bilderna jag har arbetat fram kommer inte att ligga i kronologiskt ordning utan mer bilda en känsla av varande. Jag vill att detta varande i sig självt ska berätta, inte historien.

Vad har varit den störta utmaningen i att arbeta med ett dansverk för en lägenhet?
Jag har känt mig väldigt bekväm med att verkat i ett rum som inte är en traditionell scen. En barriär är borttagen, det är mycket mer människa och verklighet. Det är avskalat för att rummet är avskalat, lite diskbänksrealism. Det blir ett väldigt kroppsligt verk och jag har medvetet valt att inte använda ord. Det är min kropp här och nu. Utmaningen har legat i att hålla sig till ett koppsligt fokus och att inte lockas till orden. Att hitta en balans i rummet mellan den här diskbänksrealismen och verkets substans. Jag känner mig bekväm och publiken känner sig förhoppningsvis bekväm och inbjuden.

Hur kommer det att vara när publiken är så få?
Verket påverkas mycket av publiken. Det kommer till liv när publiken är där. Det kommer att vara stor skillnad om det är en person eller max-antalet fyra. Det kan kännas intimt i det avskalade men det kan också bli en avslappnad samexistens. Jag hoppas att publiken också ska känna så. Det ger mig möjlighet att kunna ta/ge tid till varje person som är där.

I mellanrum spelas
12 mars kl. 18 & 19.30
13 mars kl. 18 & 19.30
17 mars kl. 17 & 18.30

Längd 30 minuter
OBS! Endast fyra platser/per föreställning. Publiken samlas i Atalantes foajé innan.

Eva Ingemarsson Dansproduktion
Januari 2013
SPEGELN – en trilogi. Produktionsperiod 2013-2017.
Om speglingar, reflektioner och förvrängningar. Inspirerat av Tarkovskijs film Spegeln, Judith Butlers, Querfeminism och J Lacans Spegelstadiet. Jacques Lacan framför olika tankar om hur människan reagerar på spegeln och hur hon kan tänka om och uppfatta sin egen kropp i förhållande till sitt eget jag och hur denna uppfattning påverkar och formar den mentala inre bilden och den bild som reflekteras tillbaka.
Det sceniska rummet består av faktiska speglar, projektioner, svävande objekt med olika genomsläpplighet och former. Med hjälp av olika ytor blottläggs en inre värld av olika gestalter.
Åskådaren förflyttar sig mellan olika rum, iakttar och blir medskapare till reflektioner och möten som sker mellan dansarna och deras gestalter. Det skapas kommunikation mellan ord som berättas och det visuella som gestaltas.

Berättelser, självbilder, fallbeskrivningar och avbilder
SPEGELN som kommer att behandla människans spegelbild, hennes inre och yttre reflektioner och de förvrängningar som återkastas genom spegeln kommer att beröra frågor som;
Hur skapas strukturer och kommunicerande kopplingar mellan våra yttre och inre världar? Hur förhåller vi oss till att vara både objekt och subjekt?
Hur påverkas vi av speglingen av oss själva, av vårt upplevda jag och kroppen sedd utifrån? Hur upplever vi vår sårbarhet i att "vara kropp"?
Hur är det att skapa och omskapa identitet och kön?

Vi påverkas av bilden av oss själva på ett unikt och eget sätt. Vi kan använda oss av bilden för att få olika slags bekräftelser på att vi finns till. Ett utforskande av den kroppsliga identiteten, både den upplevda kroppen och kroppen sedd utifrån kan väcka många intressanta reflektioner och nya frågor kring hur vi förhåller oss till oss själva som enskilda individer och vår samverkan med andra.

Att dekonstruera en bild
En dekonstruktion av kuben från Tesoro då delarna plockas isär, blir skärvor och delar av den sammanhållande helheten.
Inom konsten blev kubismen ett sätt att efter centralperspektivet visa på en verklighet som kan ses från olika perspektiv. En dekonstruerad bild av verkligheten som med hjälp av betraktarens blick och eget arbete måste sättas ihop igen. De olika speglande bitarna visar på en annan bild av verkligheten (kanske blir den då mer objektiv?)

Jag söker rumsliga former som kan bli ett utryck för tid och olika mentala dimensioner. Att se dansaren möta bilden av sig själv i form av ett jättestort ansikte eller hela kroppen, projicerad direkt på den egna kroppen, ger associationer till avbild, spegelbild, skuggbild m.m. Att framkalla eller sudda ut sig själv ställer frågor om identitet, existens och varande, om nutid och dåtid. Jag tror ett utforskande av den kroppsliga identiteten, både den upplevda kroppen och kroppen sedd utifrån kan väcka många intressanta reflektioner och nya frågor kring hur vi förhåller oss till oss själva som enskilda individer och vår samverkan med andra.