Maja Hammarén – Kan man göra historieskrivning lösryckt och performativ? Kan man skapa en hoppfullare skuggversion av en traumatisk våldsam händelse genom att tillsammans spela igenom den igen? Vad är det att erfara något kollektivt i en krympande offentlighet?
Den 16 juni gör jag och hundra frivilliga dansare, studenter, pensionärer, göteborgare och tidigare demonstranter en re-enactment av de händelser som utspelade sig på Schillerska gymnasiets skolgård den sista kvällen av EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001. Vi lånar ut våra kroppar och utför rörelserna när insatsstyrkan med k-pist tvingade ut 78 personer som sov på skolan att – utan att veta varför – ligga på mage en timme på den regnvåta skolgården. Många vittnade efteråt om att de trodde de skulle bli dödade. Bland poliserna rådde förvirring om vems order man egentligen följde. Samma dag hade man fått ett tips om en beväpnad gulhårig tysk på skolan men någon sådan hittades inte.
Som en del av projektet Elva år senare gör jag under våren ett antal skisser som testar rörelserna i olika miljöer. Vad händer med kroppen som möter lagen? Vad är det att ligga på marken utan att få prata eller röra sig? Kan delar av erfarenheten överföras eller omvandlas genom att vi gör rörelserna av fri vilja? Om vi lånar ut våra kroppar och tillsammans med hundra andra spelar upp rörelserna där de ägde rum, utan kostym som pekar ut lag, och utan ord som visar att en grupp trakasserade en annan? Vad gör en kollektiv erfarenhet?
Konstnärligt intresserar jag mig alltmer för kroppen, det performa¬tiva, parodier, koreografier, politiska och ekonomiska språk, historieskrivning och tal-vittnesmål. Kroppen är central. Den har ett kunnande som inte i första hand är språkligt. Man kan låna ut den till rörelser, arbete, låna sin röst åt någons berättelse. Det finns en diskrepans mellan förmedling och erfarenhet.
Maja Hammarén är konstnär, skribent och undervisar på Högskolan för fotografi och Gerlesborgsskolan. Elva år senare genomförs med stöd från Konstnärsnämnden. Sveriges bildkonstnärsfond.

Patrik Eriksson – Ur anteckningsboken: Det handlar om att finna rätt ton. (Hitta Cioran-citatet om att tonen är allt.) Perspektivbyte ev. lösning? Enkel lösning på stort problem. Tonen och perspektivet är två sidor av samma mynt, precis som bilden och texten är essäfilmens. Om jag frigör mig från "jaget" och överger jagformen ändrar jag också seendet och tolkningen, som från camera obscura till laterna magica. I det första fallet är jag på plats och vet mer än jag ser genom kameran, i det andra fallet ser jag endast bilden och ett friare, spekulativt seende tar vid. En begränsning som utvidgar fantasin, tankens flykt och stimuli, och är därmed mindre begränsande. Kan bero på svårigheten att frikoppla "jaget" från mig själv och en låsning vid uppriktigheten. Som utomstående betraktare fördubblas friheten: att tolka både bilden och bildskaparen, utan självkritikens problem, dissonans. En konstruerad distansering, inte för att dölja ett jag, utan för att möjliggöra en självreflexivitet med rätt ton. Bestämmer texten inte bara bildens innehåll utan även dess ton? Bilden alltför medgörlig. Betyder det att texten är överordnad bilden? I så fall: förklarar det mitt tvivel på Bilden? (OBS! Ang. tonens betydelse, George Steiner: "The poetry of thought").

Patrik Eriksson är filmare och doktorand i filmisk gestaltning vid Filmhögskolan. Arbetar för närvarande med en essäfilm på temat melankoli.